Schweden Forum

Hej alla!
Vad roligt att jag hittade den här forum!
Jag har levt i Västerås åren 2000-2004 och bara älskade att läsa svenska. Precis som ni säger är det rätt så lätt när man kan tyska och engelska. Många ord känner man igen och det går fort att förstår mycket. Fast jag hade det jättesvårt att prata engelska när min svenska blev bättre. Allting kom bara ut på svenska, mitt hjärna klarade inte av tre språk.

Nu efter 5 år tillbaka i Tyskland håller svenskan på att försvinna. Ibland mejlar jag till en kompis i Göteborg, men har aldrig möjlighet att prata. Tråkigt, jag längter efter Sverige!
Jag visste inte ett ord på svenska när vi flyttade dit (ju, knäckebröd kanske...) och började läsa på mjölkkartonger och andra förpackningar. Mina barn gick på dagis och där hörde jag ord som hade med djur, växter och leksaker att göra. Jag lärde mig barnvisor och andra sånger. Jag läste först ungdomsböcker, sedan Henning Mankell och andra svenska författare när jag gick på Komvux. Riktigt kul att läsa Astrid Lindgren i original. Vi hade inga tyska tv kanaler under tiden.

Även om jag kan svenska hyfsad bra är det svårt att förstå svenska dialekter eller folk som pratar fort. Och finesser i språket som ironi är nästan omöjligt att förstå för mig. Ibland kände jag mig som ett barn som letar efter ord och inte kan förklara vad jag vill. Jag kunde inte vara med i diskussioner på samma sätt som på tyska.
Men roligt var det i alla fall!
Lycka till och ha det gott i Sverige!
Chris

Hej,

tänkte att skriva lite på svenska igen, det vore ju synd om vi låter dö det här temat...

Det händer ju ibland (eller nästan alltid ) när man träffar folk för första gången att de berömmer en för man är "så duktig" på svenska språket kanske någonting för att inte ta på allvar, för "vad är du duktig!" är ju en standardsats i svenska språket.

Men sista helgen träffade jag en kvinna från kören (där jag sjungar) som har inte varit vid repetitionerna sedan sommaren och därför har vi inte pratat med varandra för fem månader sedan. När jag pratade nu med henne sag hon plötsligt att det är verkligen imponerande hur mitt språk har utveklats.
Jag själv kände det inte så. Självklart märkte jag stora förbättringrar de första månader när jag kom hit till Sverige (från nästan ingenting till lätta konservationer). Men sen känns det lite som en konstant tillstånd, man kan kommunicera (med fullständiga meningar), man förstår mer eller mindre allting (i alla fall när de säger det för andra eller tredje gången , kan omskriva ord man inte vet osv.
Men sen (om man har nått den här nivån)?: Man gör fortfarande många fel, märker det oftast direkt när man uttalar dem, det finns ganska många ord man inte kommer på,....
Till och med sista helgen tänkte jag så - - - Men nu (efter jag träffade henne) tänkte jag över det igen och jag känner att jag verkligen har blivit bättre: Jag gör fortfarande många fel, uttalet är kanske (eller säkert) dåligt, men nu är det mycket mer flytande, jag kan skämta, kan reagera mycket snabbare och kasta in ord i duskussionen, måste inte koncentrera mig så intensivt för att fatta vad som händer i min omgivning,...
Små framstegar som inte märks när man inte tänker om det....men stora framstegar om man tittar tillbaka

Hoppas (och är nästan säker) att det finns många som upplever samma sak!?!

Hälsningar,
Simone

PS: Korrekturer är (som vanligt) välkommen jag är fortfarande i "inlärningsstadium"

Hej,

som riktig besserwisser har jag några kommentarer:

tänkte att skriva lite på svenska igen, det vore ju synd om vi låter dö det här temat...

Det händer ju ibland (eller nästan alltid ) när man träffar folk för första gången att de berömmer en för man är "så duktig" på svenska språket HÄR SAKNAS EN PUNKT EFTER AVSLUTAT MENING kanske någonting för att inte ta på allvar, för "vad är du duktig!" är ju en standardsats MENING ÄR BÄTTRE ÄN SATS i DET svenska språket.

Men sista FÖRRA HELGEN helgen träffade jag en kvinna från kören (där jag sjungar SJUNGER) som har inte varit vid repetitionerna sedan sommaren och därför har vi inte pratat med varandra för fem månader sedan SEDAN FEM MÅNADER TILLBAKA eller UNDER FEM MÅNADER. När jag pratade nu med henne sag SADE eller SA hon plötsligt att det är verkligen imponerande hur mitt språk har utveklats.
Jag själv kände det inte så. Självklart märkte jag stora förbättringrar de första månader när jag kom hit till Sverige (från nästan ingenting till lätta konservationer). Men sen känns det lite som en ETT konstant tillstånd, man kan kommunicera (med fullständiga meningar), man förstår mer eller mindre allting (i alla fall när de säger det för andra eller tredje gången , kan omskriva ord man inte vet osv.
Men sen (om man har nått den här nivån)?: Man gör fortfarande många fel, märker det oftast direkt när man uttalar dem, det finns ganska många ord man inte kommer på,....
Till och med sista helgen tänkte jag så - - - Men nu (efter jag träffade henne) tänkte jag över det igen och jag känner att jag verkligen har blivit bättre: Jag gör fortfarande många fel, uttalet är kanske (eller säkert) dåligt, men nu är det mycket mer flytande, jag kan skämta, kan reagera mycket snabbare och kasta in ord i duskussionen, måste inte koncentrera mig så intensivt för att fatta vad som händer i min omgivning,...
Små framstegar som inte märks när man inte tänker om det....men stora framstegar om man tittar tillbaka

Hoppas (och är nästan säker) att det finns många som upplever samma sak!?!


Egen anmärkning: Det är enormt vad folk kan lära sig svenska snabbt!! Ofta känner man att man inte kommer vidare, eller t o m blir sämre med språket. Det går i en vågrörelse uppåt, med vissa dalar emellan. Mina dalar hänger ihop med stress, trötthet osv. Sedan har jag lärt mig en viktig sak: Man frestas att tala snabbt när man har lärt sig något. Men pga accenten har andra svårt att förstå. Jag har lärt mig att tala langsamt och tydligt så förstår dom mig mycket bättre. En vännina till mig undervisa invandrare att tala tydligt för att öka kommunikatinsförmågan.

Hej!



Jag tror att man ordet 'sats' bara använder för delar av en mening. Alltså bisats och huvudsats.




Bra att ha väninnor som undervisAR invandrare
Själv tycker jag att man nog får prata lite slarvigt då man annars låter som nån som kommer rakt ut ur SAS-kursen. Och många svenskar pratar ju inte heller tydligt utan snabbt och slarvigt - dvs. normalt Sen tror jag att språkmelodien är mycket viktigare än accenten, men det är bara en gissning...

/Tilmann

Tilman,

jag håller inte riktigt med dig. Många invandrare (jag med) har kvar hemspråkets satsmelodi och uttal, samt talar alldeles for fort. Det gör att svenskarna har ofta problem att förstå oss även om grammatiken och ordförrådet är helt OK.
Talar man långsammare och tydligare förstås man bättre även om man har accent eller brytning. Det underlättar livet!

@Tommy,
Tack!
För min del kann du gärna vara besserwisser här (vad gäller mina korrekturer), svenskarna pekar ju mestadels inte på de fel man gör.



Jag tycker att Tilmann har rätt vad gäller språkmelodin och accenten. Och samtidigt håller jag med Tommy vad gäller språkhastighet. Det gäller att hitta en bra kompromiss
I SFI-Kursen hade vi en dag en vikarie. Han kom fran Frankrike och kvällen vi hade där var en av de bästa SFI-kvällerna jag hade! Han visste ju hur svårt det är att anpassa sig till svenska melodin (även om det är kanske lättare för en fransman än för oss tyskarna, för de har ocksa en viss melodi i språket).

Han gav många exempel hur man ska uttala eller inte uttala och sag att det är viktigt att ha en viss flöde i stämman, att det låter inte monotont. När man har det (rätt rytm och melodi) spelar det nästan ingen rol hur snabbt man pratar eller om man har en viss akzent, det låter svenskt!

När vi skulle sen läsa texten och försökte använda de tipps han gav, var det svårt! Många pratade för fort. Han sag att det är kanske största felet man kan göra, att försöka gömma att man kan inte använda språkmelodien med att tala för fort.

Jag märker själv att jag har stora problem med att uttala a (”a”), a (”oa”) och å (”o”) pa rätt viset, även om jag vet hur man ska uttala dem och om jag har tid (och pratar inte för fort). Det känns ibland som en knut i halsen och fel ljudet kommer ut....

nu ska jag jobba vidare...

Simone

Visst känns det som om svenskarna pratar alldeles för fort
Men det gör de egentligen inte alls, inte normalsvensken i alla fall. Det är bara vi som inte kan ta emot tillräckligt snabbt. Botemedel? För min del var det att utsätta mig för svenskan 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året. Inte ett tyskt ord var tillåtet i början.
Det var relativt enkelt eftersom ingen i min omgivning utom min man kan mer än några enstaka tyska ord. Det blev mycket prat med händer och fötter och väldigt lite ordlista. Om man jobbar fram kunskaper på det sättet fastnar de, det kan jag lova. Att rabbla glosor är inte hälften så effektivt, i alla fall för mig.

Hej,
roligt att ni patar vidare här. Jag var borta länge eftersom det är så mycket jobb just nu. Min svenskakurs fortsättar och det är jobbigt. Jag måste läsa och skriva mycket och även om det är intressant är det krävande. Med andra jobb och hus och barn... Men det går som det går. Jag lär mig mer varje dag.
Just nu har jag också kommit till en ny nivå och det känns konstigt. Jag vet inte riktig vad som kommer nu eller om jag gör framsteg alls... Det är många som säga att jag kan bra svenska efter två år. Men som ni alla vet jag nu också hur mycket det är värd det svenska "du är så duktig". Inte särskild (hur stavas det???) mycket.
Trots det är det så att jag tror att min svenska inte är så dåligt Svenska a (eller sas a som det här heter) kommer jag klara bra. Ingen problem utom tid... Jag läste böker jag skulle läsa och skriver referat, presentationer och uppsats om allt möjligt. Det fungerar bra. Vad är det då som inte känns riktig bra? Jå att jag inte kan verkligen uttryka allt jag vill. Att jag vet och ser hur många fel jag gör (fortfarande). Att mina barn har mindre brytning än jag (och det är inte så dåligt med min brytning). Jag kommer alldrig prata svenska som en svensk. Jag måste inte ens. Vill inte det. Men jag vill kunna säga vad jag vill utan att ha det svårt i mellan för det saknas ord eller jag blir osäker med stavningen eller prepositioner eller nånting annat. Det vill jag och det tar tid. Efter två år kan jag vara glad och stolt över hur mycket jag redan kan.
Och det är jag. Jag klarar kursen, gör en liten paus och sen kommer svenska b. Det kommer jag också att klara. Kankse det tar lite längre... har hört man ska läsa mycket mer och jag har ont om tid. Men det blir som det blir och jag är glad att det fortfarande är spännande och roligt att lära sig språken.

Hälsningar

Wiebke